Resan till Mallorca med hela familjen var underbar. Jag längtar tillbaka till svalkande vindar, ljummet hav, kalla drinkar och stekande sol. Den här resan behövde både jag och Johan mer än vi först förstod.
Nu vill jag sätta mig och teckna i hundra år. Vi får se hur det går med den tidsplanen.
Britta och Holga badar. Är det konstigt att referera till sig själv i tredje person? Britta tycker nog det. Fotot är taget av Brittas älskade Johan med hans Diana.
Hej och hå vad man kan matcha.
Har helt fräckt snott bilden av sambon.
Lite optimistisk är man allt när man tror att man inte ska behöva vakna tidigt som sjutton, typ innan solen gått upp (förutom det faktum att den kanske visst hade gått upp att döma av solskenet på bilden) av två katter som helt enkelt bara måste dramatisera slaget vid Poltava så dramatiskt det bara går. Fint, kissar, det är fint att ni intresserar er för både historia och olika konstformer (senast förra veckan var det utsällning här av kattsandsskulpturer, där missade ni något vill jag lova) men måste ni verkligen göra det när jag ligger i godan ro och drömmer om saltlakrikts, kexchoklad eller kanske Dolph Lundgren? Hmm. Mycket ska man stå ut med som kattägare. Eller ja, enligt dem kattegendom.
Jag undrar när det ska bli balkongvärme? Inte får att vår balkong är mysig eller städad på något vis, men själva tanken är fin tycker jag. Jag längtar efter att kunna sitta på balkongen, även om jag inte sitter på den så ofta. Den lutar typ 180 grader, och det blir ganska jobbigt i längden att försöka klamra sig fast.
I dag tog vi vår vanliga morgonpromenad förbi marknaden, olika loppisar och antikaffärer och sedan vidare förbi affären för att köpa diverse skitsaker som man antagligen skulle kunna leva ganska bra utan. Tillbaka till lägenheten för att se på hockey (hallå, har det inte varit ovanligt mycket hockey den här våren? Det tar ju ta mig fan aldrig slut!) i Johans fall och sova i soffan för min del. Förstår inte hur jag kan vara så trött. Kan det vara bristen på balkongvärme?
Filmen igår, Dark Shadows, var riktigt bra. Jag har varit lite besviken på Tim Burton ett tag efter att han gjort ett par likadana filmer, men nu hade han gått ifrån krumelirfigurer och pastellfärger lite. Bra bra. Filmen får nog komma hem till min Tim Burton-samling sen när den hittar till butikerna.
Tanken var att jag skulle sitta och teckna som en blådåre hela dagen, men det blev visst inte så. Det får bli någon annan dag.
Trevlig lördag på er.
Himlen har varit så där mörkblå över Jönköping i dag. Så där mörkblå att man nästan kan tycka att det är fint. Husen är belysta av solen, och står i skarp kontrast mot himlen. Mitt i allt fanns givetvis en regnbåge som kunde göra vem som helst religiös på sekunden.
Jag fotade regnbågen med min fantastiska mobilkamera. Ja, hela lägenheten är full med kameror av alla dess slag, men när stunden är inne är det mobilkameran som gäller! Denna fantastiska skapelse. Regnbågen är där, jag lovar. Den finns där över hustaken, och om ni tittar riktigt, riktigt noga kanske ni kan inbilla er att ni ser den.
Och förresten, Jag har skaffat Instagram! Är jag modern eller vad? Det är jag nog inte förresten eftersom det var coolt att ha för ungefär ett år sedan. Som vanligt är jag ca ett till två år efter alla. Men nog om det, vad jag ville säga var att jag nu också kan dokumentera min ovanligt intressanta vardag med bilder redigerade med något slags fejk-toycam-filter. Ja, jag föredrar ju egentligen den äkta varan, mina två fina Holgor, men om jag skulle använda dem för att dokumentera min vardag skulle jag ha tolv-trettiosex bilder att visa en gång i månaden. “Ja, här förstår ni, här är en fin kvist jag såg på marken den 24:e april. Eller var det den 23:e? Och HÄR, vet ni, är en fin coca cola-burk som låg och skräpade i parken. Oj oj så fint!”. Ja, och sedan finns det ju en gräns för hur fånigt principfast man kan vara. Jag orkar inte vara en analogsnobb i dag, så nu kör vi på fejk ett tag (med andra ord fram till jag (läs Johan) framkallat mina Holga-rullar).
-
God kväll alla.
I dag är jag fåordig. Det är jag för det mesta nu för tiden känns det som, men för tillfället har jag så otroligt mycket att göra på dagarna, och när jag äntligen sjunker ner i min (lila och fina) soffa på kvällen är det helt tomt i huvudet. Ibland får det helt enkelt bara vara så.
Tur att jag har en miljon bilder på Eiffeltornet att visa tills jag återfår min hjärna.
Fotot är taget med min Holga 135bc.
Drömmer mig bort till Paris.
God kväll kära alla i hela världen.
Jag är helt slut efter en intensiv vecka och planerar mitt fredagsmys med ett avsnitt av På spåret och sedan somna i soffan med handen i godisskålen.
Äntligen har jag skannat lite fler Holga-foton. Dessa tog jag i utanför Notre Dame i Paris i december. Det var en hel flock med duvor där, och rätt som det var flög alla iväg och vi blev omringade av hundratals duvor. Det var en riktigt häftig upplevelse, och som tur är hade både jag och Johan kamerorna redo. Visserligen blev vi (läs Johan) nedskitna, men det var det helt klart värt.
För mig i alla fall. Hähä.
Den översta tycker jag faktiskt är riktigt fin. Funderar till och med på att göra den till en tavla. Kanske en tavla som går att köpa här på bloggen? Det vore ju helfränt.
Den sista är en dubbelexponering. Jag börjar nog gilla min 135:a mer om mer.
Caty har verkligen tänkt ut en riktig utmaning till veckans torsdagstema . Uppgiften är att i ett kollage visa mitt drömliv. Här är mitt resultat:
Mitt drömliv innehåller musik, film, konst, mina egna teckningar, godis, resor, vin, foto, litteratur (bland annat!). Givetvis är mina nära och kära viktigast av allt, men de var alldeles för otåliga för att låta sig limmas fast på en bit kartong.
Kollaget är gjort av en mängd olika saker, allt från nyckelringar, kylskåpsmagneter, urklipp ur tidningar och godis. Jag är väldigt nöjd och funderar på om det inte skulle bli en ganska fin tavla.
Fotot är taget med min söta Holga. Förvånande nog inte den som är med på bild dock.
Här finns andra deltagare i utmaningen.
Ohoj!
Jag längtar till våren. Jag orkar verkligen inte med vintern längre för det är så förbannat kallt.
Jag vill gå ut på promenad med min kära Holga och ta fina bilder. Jag vill kunna gå ut utan att behöva oroa sig för att öronen ska förfrysa och trilla av och ligga lite halväckligt på trottoaren. Jag vill ha bara ben och förundras över hur mycket hud egentligen kan blända. Jag vill ha solglasögon och se så där cool ut som man gör när man har solglasögon på sig (och för att slippa bli bländad av mina ben). Jag vill släpa runt på en picknickfilt och nån kletig sallad. Och jag vill dricka öööööl!
Öl i London. Det är fint det.
När Johan och jag precis fått vår lägenhet gick vi en runda på stan för att köpa lite saker. Man är ju tvungen att ha lite saker i en lägenhet annars ekar det så hemskt, hade någon sagt till oss. Vi kom hem med en pläd (som vi döpte till Plädis, kreativa som vi är) och en låda med spel. Vi tänkte att dessa två föremål måste vara det absolut viktigaste att ha i en lägenhet. Pläden för att det kan bli kallt på natten (rättelse: pläden eftersom vår lägenhet aldrig blir varmare än 7 grader under vinterhalvåret) och spellådan eftersom vi läst i en tidning att det är trevligt att spela spel. Eftersom det stod i en tidning måste det vara sant, tänkte vi.
I kväll har vi haft en liten spelkväll. Greta var med i mitt lag (vår plan var att hon skulle sabotera för Johan genom att putta ned hans spelpjäser på golvet och stjäla tärningen när det var hans tur att slå, men hon kunde inte riktigt skilja på mina och hans pjäser alla gånger. Hon gjorde i alla fall sitt bästa (precis som alla gympalärare jag haft genom åren tröstande sagt till mig: “Det viktigaste är inte att vinna, utan att delta och ha roligt!”)) och Bessa var lite småcool så där som bara Bessa kan och somnade i spellådan.
En mycket mysig kväll, även om det nu saknas en tärning. Vi hoppas att den inte ligger i någons mage, men Johan är ganska säker på att han inte ätit upp den. Med stor sannolikhet ligger den under kylskåpet, tillsammans med hundra hårsnoddar, pennor, sugrör, kattgodis och torkade räkor.
Fyra bilder från Paris-resan jag gjorde i december. Fler kommer, var så säker.
I dag visar jag upp ett foto på den eminenta fotobloggen Mudride. Han som driver bloggen råkar, som ni kanske vet, vara min sambo, men jag är, som jag talat om tidigare, med enbart på grund att jag är en fenomenal toycam-fotograf och ingen annan anledning. OKEJ?
Fotot är taget med min Holga 135 i Paris. Bilden är inte redigerad förutom att några dammkorn klonats bort.
Man kan ju vilja kasta kameran i Vättern för att den repar negativen så fult, men på något vis stör det inte den här bilden, eller vad säger ni?
Det här är berättelsen om min lilla katt Greta. Hon föddes någonstans och fick antagligen några syskon. Gretas mamma heter Sötnos och är en riktig sötnos. Hon ansåg, eftersom att hon är så söt, att hon inte ville uppfostra ungar i den vilda vildmarken så hon beslöt sig för att flytta de små till stallet där Sötnos bor. Sötnos kommer inte ihåg hur många ungar hon fick, men hon fick med sig två till stallet så därför skulle hon gissa på två.
I stallet blev Sötnos små barn döpta av Stallmatte. Den ena var svart med vita tassar, mage och halvt ansikte. Hon fick heta Fantomen. Den andra lilla ungen var randig och söt, och eftersom hon var Fantomens syster fick hon heta Tarzan, tyckte Stallmatte. Det var väldigt logiskt.
Tiden gick och Fantomen och Tarzan blev fyra månader. En otäck dag smög sig en iller in i stallet och beslöt sig för att vara väldigt hungrig på stackars små kattungar. Fantomens liv tog slut då. Tarzan klarade sig som tur var. Stallmatte var förtvivlad och undrade hur det skulle gå för lilla Tarzan. Tänk om illern kom tillbaka?
Dagen därpå kom en flicka gående till stallet. Hon var hemma hos sina föräldrar för att jobba extra, och efter jobbet hade hon råkat ta en liten promenad förbi grannstallet där hon haft häst i många, många år. Det råkade sitta en väldigt randig, söt kattunge utanför stallet och flickan var tvungen att gå ned och hälsa. Stallmatte råkade vara i stallet och kunde berätta den hemska nyheten för flickan. Flickan blev helt ifrån sig och skrek “JAG TAR HAND OM KATTEN!!!!!!!!!” med stora bokstäver och många utropstecken. Snabbt som attan trollades en kattbur fram, och ett litet telefonsamtal hem till flickans pojke ringdes för att tala om att det kom mer än en flicka hem. Pojken blev lite paff men inte förvånad. Den där flickan var lite impulsiv och kunde hitta på lite konstiga saker ibland. Dessutom var pojken väldigt sugen på en liten katt. Inte att äta dock utan att gosa med. Mest i alla fall.
Lilla Tarzan anlände hem till sin nya lägenhet och gjorde sig hemastadd efter några dagar. Men, det konstigaste hände – det visade sig att det inte alls var en liten Tarzan utan en liten Greta.
Tiden gick och lilla Greta visade sig vara en riktig knäpp, liten goding. Saker som gör lilla Greta till en riktig knäpp, liten goding:
Hon älskar att duscha.
Hon älskar att sitta på toalettstolen och titta på när matte duschar. Tur att matte inte är blyg av sig.
Hon älskar att ligga i knäet och bli kliad på magen.
Hon kan inte sova om hon inte får somna bredvid mattes huvudkudde med huvudet eller tassen i mattes hand.
Hon dricker helst ur kranen, bara det bästa är gott nog.
Hon kan “sitt” och “vacker tass”.
Hon vill alltid pussas.
Hon har världens sötaste lår.
Hon tar sitt jobb som övertäckare på största allvar. Allt täcker hon över så att inga monster – läs illrar – hittar spår efter henne. Hon hjälper också husse och matte om de råkar spilla något på golvet.
Hon älskar att bli borstad och tittar förälskat på borsten varje gång den kommer fram.
Hon blir totalt galen av lycka om någon vill leka med henne, speciellt med en laserpenna.
Hon tycker matte är pinsam som skriver sånna här saker.
Men allra, allra mest är hon väldigt, väldigt söt.
De två översta fotona är hämtade från husses fotoblogg.
Fotona är tagna med Holga 120.
Här kommer ett axplock av bilder från första färgrullen jag tog med min Holga 135bc. Jag är väldigt kär i den kameran, nästan lika kär som jag är i min Holga 120. Jag ska fota dem någon dag så får ni se hur fina de är.
Det enda som är lite tråkigt med 135:an är att den bara har fäste för axelrem på en sida. Med andra ord kan man inte ha den hängandes över axeln. Den är visserligen ganska liten och lätt så man kan utan problem knöka ner den i en väska om man så vill, men jag vill gärna ha den lättillgänligt. Dessutom är den så fin så alla borde få chans att se den. Jag testade att virka ett litet fodral som jag tänkte sätta en axelrem i, men.. Ja, vad ska man säga… Det blev väl kanske inte någon succé direkt. Det första som hände när jag hängde kameran över axeln var att den gled ur fodralet och dunsade ned i golvet. Inte så kul om det hade varit asfalt eller något annat megahårt underlag. Rena döden för en plastkamera.
Nåväl. Jag kan överleva att tvingas hålla i den. Det blir ju så mycket lättare att pussa på den då.
Månen en natt då jorden rörde sig konstigt
Morgonhälsning från solen
Lilla stallkatten Sötnos, mor till mina två katter, har en speciell plats i hjärtat.
Fredagsmys med gottgott (also known as choklaaad) och dålig TV. Härligt värre!
I dag har jag varit jätteduktig och skrivit och skickat in en hemtenta. Att tentan skulle in för en veckan sedan kan vi ju försöka att strunta i. Jag är duktig ändå!
Kor är också duktiga.
På något.
Det är jag säker på.
…eller?
Lill-Holga ville gärna visa upp lite bilder.
En liten gul lillasyster är på väg. Holga är mycket lycklig men undrar vad vi ska kalla lillasyster Holga.
En liten Holga 135bc. Det blir fint det.
Jag är glad för att hösten är här. Härliga höst.
