God kväll alla.
I dag är jag fåordig. Det är jag för det mesta nu för tiden känns det som, men för tillfället har jag så otroligt mycket att göra på dagarna, och när jag äntligen sjunker ner i min (lila och fina) soffa på kvällen är det helt tomt i huvudet. Ibland får det helt enkelt bara vara så.
Tur att jag har en miljon bilder på Eiffeltornet att visa tills jag återfår min hjärna.
Fotot är taget med min Holga 135bc.
Drömmer mig bort till Paris.
God kväll kära alla i hela världen.
Jag är helt slut efter en intensiv vecka och planerar mitt fredagsmys med ett avsnitt av På spåret och sedan somna i soffan med handen i godisskålen.
Äntligen har jag skannat lite fler Holga-foton. Dessa tog jag i utanför Notre Dame i Paris i december. Det var en hel flock med duvor där, och rätt som det var flög alla iväg och vi blev omringade av hundratals duvor. Det var en riktigt häftig upplevelse, och som tur är hade både jag och Johan kamerorna redo. Visserligen blev vi (läs Johan) nedskitna, men det var det helt klart värt.
För mig i alla fall. Hähä.
Den översta tycker jag faktiskt är riktigt fin. Funderar till och med på att göra den till en tavla. Kanske en tavla som går att köpa här på bloggen? Det vore ju helfränt.
Den sista är en dubbelexponering. Jag börjar nog gilla min 135:a mer om mer.
Ohoj!
Jag längtar till våren. Jag orkar verkligen inte med vintern längre för det är så förbannat kallt.
Jag vill gå ut på promenad med min kära Holga och ta fina bilder. Jag vill kunna gå ut utan att behöva oroa sig för att öronen ska förfrysa och trilla av och ligga lite halväckligt på trottoaren. Jag vill ha bara ben och förundras över hur mycket hud egentligen kan blända. Jag vill ha solglasögon och se så där cool ut som man gör när man har solglasögon på sig (och för att slippa bli bländad av mina ben). Jag vill släpa runt på en picknickfilt och nån kletig sallad. Och jag vill dricka öööööl!
Öl i London. Det är fint det.
Fyra bilder från Paris-resan jag gjorde i december. Fler kommer, var så säker.
I dag visar jag upp ett foto på den eminenta fotobloggen Mudride. Han som driver bloggen råkar, som ni kanske vet, vara min sambo, men jag är, som jag talat om tidigare, med enbart på grund att jag är en fenomenal toycam-fotograf och ingen annan anledning. OKEJ?
Fotot är taget med min Holga 135 i Paris. Bilden är inte redigerad förutom att några dammkorn klonats bort.
Man kan ju vilja kasta kameran i Vättern för att den repar negativen så fult, men på något vis stör det inte den här bilden, eller vad säger ni?
Fotona är tagna med Holga 120.
Vad är gult, hårigt, har fyra ben, en pytteliten hjärna, bits i näsan, älskar att huvudbuffa och måste vara med precis hela tiden och även om det är supermysigt så är det faktiskt pyttelite jobbigt när man försöker 1) skriva uppsats 2) skära kyckling 3) kissa 4) klä om möbler 5) sova?
Rätt svar: Bessa the cat
Bilderna är tagna med Holga 120
Den bästa stunden på dagen är när Bessa bestämmer sig för att det är gosstund. Då sätter han sig framför mig, tittar på mig med halvslutna ögon och ett leende och begär att få gosa och pussas. Det är faktiskt ganska okej att bil väckt halv sex på morgonen för att han vaknat och bara varit så där supergosig att han inte kan låta bli att gosa av sig lite. Det är faktiskt ganska okej att alltid ha sällskap av två katter på toaletten - alltid. Man behöver aldrig känna sig ensam när man har sådana vänner.
Jag sitter och finlirar på min uppsats (som jag vill spy på och sedan gräva ned tre meter under jorden och hoppas att den förmultnar fort som fan) och längtar till sommaren. Vi är ju på rätt halvår nu i alla fall.
Jag har döpt fotot till Triangeldrama i Bregottfabriken. Triangeldrama i Bregottfabriken är taget med min underbara Holga 120 som tyvärr inte riktigt funkar som den ska. Jag har gråtit floder men det hjälper inte. Vad finns det mer att göra?
I dag kommer jag förhoppningsvis att kunna visa bild på vår nya, mintgröna stringhylla. Måste ner till den där roliga butiken i stan och köpa den där söta, fejkgamla minibilen. Jag vet att man inte är speciellt häftig om man gillar fejkgamla saker men det skiter jag i för ta mig i brasan (gör det helst inte) så söt och fin bilen är.
Förresten vet jag inte riktigt vad som är värst, att gilla fejkgamla saker eller att ha åsikter om folk som gillar fejkgamla saker.
Eller är det kanske att diskutera det?
Ska villigt erkänna att min största, våta dröm är ett allmogeskåp från 1700-talet. Jag är nog lite gammalsnobbig ändå…
Vet ni vad, mina små troll? Jag visar upp toycam-fotografier på min sambos eminenta fotoblogg just i detta nu. Besök gärna!
Jag är med endast för att jag har talang, inte för att vi råkar vara tillammans. Okej?
Bjuder på lite Holga 135bc-bilder. Denna söta kamera är med mig i Paris. Ni kan därför förvänta er många, många, många Parisbilder inom snar framtid!
Här kommer ett axplock av bilder från första färgrullen jag tog med min Holga 135bc. Jag är väldigt kär i den kameran, nästan lika kär som jag är i min Holga 120. Jag ska fota dem någon dag så får ni se hur fina de är.
Det enda som är lite tråkigt med 135:an är att den bara har fäste för axelrem på en sida. Med andra ord kan man inte ha den hängandes över axeln. Den är visserligen ganska liten och lätt så man kan utan problem knöka ner den i en väska om man så vill, men jag vill gärna ha den lättillgänligt. Dessutom är den så fin så alla borde få chans att se den. Jag testade att virka ett litet fodral som jag tänkte sätta en axelrem i, men.. Ja, vad ska man säga… Det blev väl kanske inte någon succé direkt. Det första som hände när jag hängde kameran över axeln var att den gled ur fodralet och dunsade ned i golvet. Inte så kul om det hade varit asfalt eller något annat megahårt underlag. Rena döden för en plastkamera.
Nåväl. Jag kan överleva att tvingas hålla i den. Det blir ju så mycket lättare att pussa på den då.
Månen en natt då jorden rörde sig konstigt
Morgonhälsning från solen
Lilla stallkatten Sötnos, mor till mina två katter, har en speciell plats i hjärtat.
Fredagsmys med gottgott (also known as choklaaad) och dålig TV. Härligt värre!
I dag har jag varit jätteduktig och skrivit och skickat in en hemtenta. Att tentan skulle in för en veckan sedan kan vi ju försöka att strunta i. Jag är duktig ändå!
Kor är också duktiga.
På något.
Det är jag säker på.
…eller?
Lill-Holga ville gärna visa upp lite bilder.
Första Lill-Holga-rullen hänger på tork i badrummet. Det ska bli riktigt spännande att se vad hon har åstadkommit. Det är helt otroligt härligt att ha hela 36 rutor att klicka upp, istället för Holgans 12. Man blir kanske något slösaktig och okräsen och tycker att hundfekalier är ett förträffligt motiv, men det är ändå bättre än att hålla hårt om kameran och tänka att det kanske finns något intressantare runt hörnet (vilket det förmodligen gör…) och att man inte får slösa rutor. Det är, som jag brukar säga (i ärlighetens namn har jag nog sagt det två gånger), bättre att ångra en bild man tog än en bild man inte tog. Vet dock inte om det gäller i det här fallet.
Som ni ser är jag väldigt intim och bjuder in er i mitt hem – på min toalett. Ni kan nu nyfiket betrakta duschdraperiet och mina väldigt häftiga the body shop-klistermärken som jag av någon anledning placerat i duschen. Väldigt hippt och chabby chic (tror jag. Har läst ordet på en modern blogg någon gång men vet inte vad det betyder). Söta och snälla Johan har framkallat rullen åt mig. Till vänster ser ni hans första rulle med en ny (begagnad) Diana no. 151. Rullen har en väldigt snygg ljusläcka rakt igenom. Holga – Diana 1-0.
I dag har jag kurerat min förkylning med att sitta och sörpla te, snora ner pennor och teckna. Har även passat på att lyssna in mig på lite nya album som släppts på sista tiden. Måste säga att jag är otroligt besviken. Min forna tonårsälskling Alice Cooper har släppt en “uppföljare” till det fantastiska albumet Welcome to My Nightmare från 1975. Det nya heter Welcome 2 My Nightmare. ÅÅÅÅH vad du är TÖNTIG Alice Cooper! Och usch vilken dålig platta. Jag vill nästan gråta av skam. Samma sak gäller min gudinna Tori Amos nya skiva, Night of Hunters. Något spår är väl okej, men åh.. Jag är så otroligt besviken. Hon har blivit tant för hon tror att hon måste göra massa episka låtar för att hon ska vara kvinnlig och mystisk. SÅ synd, för hon är ju fantastisk på alla sätt och vis annars. Hennes elvaåriga dotter sjunger på skivan, och det hade väl varit lite gulligt om de gjort en duett (även om dottern kanske inte riktigt kan mäta sig sångmässigt med sin ömma moder (vilket man kanske inte kan förvänta sig av en elvaåring, men ändå)) men fyra jävla låtar är väl att ta i lite? My god! Skaffa er en annan gemensam hobby och förstör inte min skiva!
Nä, då är det bättre att lyssna på döda artister. Janis Joplin till exempel. Hennes blir man aldrig besviken på och man behöver heller inte våndas över någon 50-årskris som slutat i en technoinspirerad konceptskiva. Tack gud.
Att hon dog så ung är en tragedi, vilket man påminns om varje gång man lyssnar på henne. Men hon förblir också odödlig tack vare hennes storhet (som inte förstördes av en rapversion av We Shall Overcome).
En liten gul lillasyster är på väg. Holga är mycket lycklig men undrar vad vi ska kalla lillasyster Holga.
En liten Holga 135bc. Det blir fint det.
En vecka kvar på jobbet, sen blir det semester, om man nu får kalla det så när man är student. Arbetslöshet är väl egentligen en bättre benämning. Men nåja, jag kommer inte ha några tider att passa så kalla det vad ni vill.
En liten Holga-bild får jag bjuda på.
Fjällräven på besök i London.
Är på landet och jobbar. Muu säger man då.
Det blir inget tecknat just nu. Det finns varken lust eller ork för det. Att orken inte finns är lite konstigt för jag gör verkligen ingenting på dagarna. Kanske är det därför..?
Vad gör man när man knappt skulle höja på ögonbrynen om en elak bandit kom och stal ens promarkers? Inspiration, komsi komsi!
London through my plastic Holga lens.
