Nu har jag hällt i mig en kanna koffeinte, ätit små äppleklyftor (har ni någonsin reflekterat över hur mycket godare allting är om man delar i mindre bitar?) och fått svara rätt på några frågor i Vem vet mest? (som min syster oförskämt sa var pensionärsprogram! Hmpf! Fast jag antar att hon har rätt. Unga människor ska se coola program som typ Japanese Monster Gadget Show Eat Something Disgusting and Puke or You’re OUT!) så nu känns livet inte riktigt lika illa som förut då en lektion i att dö kändes aktuellt.

Jag tror att jag fick en löjligt stor egoboost bara för att jag kunde namnet på John Whitakers vita (fantastiska) häst han vann världscupen med två gånger. Stackars sambo blev väl döv eller fick lindrig tinnitus när jag skrek MILTON och spillde te i hela soffan. Sedan följde några minuters underbara flashbacks från min barndom då Milton var min idol och jag var stolt över det. Tillbaka till verkligheten för att gissa att periodiska systemets grundare (eh.. Uppfinnare? Skapare? Upphovsman?) var Per Iod.

Nåja.

Bara man gör sitt bästa, som det brukar heta. Jag får nog börja leva efter detta måtto.

Inlämning av hemtenta på fredag och jag har inte börjat. Jag har inte hunnit. Eller jo, hade jag bara velat så antar jag att jag hade hunnit, det finns till och med folk i klassen som redan lämnat in. Jag omformulerar mig: Jag har inte orkat/haft lust/haft inspiration. Det har jag väl visserligen inte nu heller, och kommer inte att ha det i morgon eller på fredag (då för övrigt en härlig heldag väntar i skolan, fylld med givande och intressanta redovisningar. Hm.) men lik förbannat kommer den där hemtentan att behöva bli nedskriven vare sig inspirationen infinner sig eller ej. Usch usch. Jag har verkligen noll energi över till detta. I dag tänkte jag läsa om några noveller av Mare Kandre, mest för att känna att jag i alla fall gjort något, men somnade först på soffan och sedan i sängen. Nu ligger jag och tröstlyssnar på Tori Amos och undrar varför inte jag kan vara så där härligt inspirerande, motiverad och rödhårig. Som hon. Att jag lyssnar på hennes version av I Don’t Like Mondays gör inte riktigt saken bättre… and school’s out early, and soon we’ll be learning, and the lesson today is how to die. Ack ack.

Nåja, jag fick veta i dag att även Mare Kandre funderade över sin tillvaro lite då och då. Det var lite tröstande.

Britta blir bara bitter. Bilderna bökar bestämt bortanför Brittas balans. Borde bilder behöva bekräftas? Bilder bör bara befinnas. Bövlen!

Med andra ord: Det går fortfarande inte att lägga upp bilder, och jag orkar inte 1) höra av mig till wordpress och fråga vad fan det är frågan om??? 2) ladda upp bilder på typ photobucket el dylikt och länka för a) jag börjar tröttna ganska rejält på detta och 2) jag måste läsa Witt-Brattströms snuskiga Ur könets mörker och förstå hur jag någonsin ska kunna redovisa detta utan att ens en enda gång nämna lem, penis, orgasm eller knulla.

Hm hm.

Jag kan fortfarande inte ladda upp bilder. Jag vet inte varför, jag har kanske varit stygger och straffas. Jag får antingen bli snäll igen eller så får jag måla upp bilder med ord.

Tänk orangehårig tjej i tight rött fodral och läderstövlar. Oh la la tänker ni. Så. Det var dagens bild.

I dag verkar min blogg vägra låta mig publicera bilder. Det är sjukt irriterande. Så irriterande att jag ska gå och köpa mig en coca-cola. Nu skriker Stora Katten också och vill gå ut på äventyr. Det finns ingen katt i världen som har ett sånt uppmanande och enträget läte. Jag lovar. När hon sätter igång är det nästan så att man vill gråta.

Jag har läst i Paul Austers Stad av glas i dag, men det går lite segt. Inte för att jag ogillar boken, utan mest för att det är en sådan dag i dag. Fast det kan ju ha sin lilla anledning.

Men åh så colan ropar efter mig. Kanske hör Stora Katten det också? Är det colan hon vill till?

Snälla, låt mig få slippa.

VOFF!

Nej… det skrämde inte iväg henne.

Hjälp.

Det är kallt ute, Vätterns vindar slår hårt i ansiktet. Isen vägrar försvinna från gatorna och människorna halkar runt som stelopererade michelingubbar på jakt efter balans. Himlen är grådassig och mulen och vintern känns oändligt lång. Men så helt plötsligt tittar en solstråle fram mellan de täta, sura molnen och träffar mig rakt i ansiktet. Just då, i det ögonblicket, valde vinden att ta en omväg förbi mig. Just då, i det ögonblicket, kändes det som att våren inte är så långt borta. Hopp.

Här flyger jag iväg till kreativitetens himmelrike.

När ättikadoften sprider sig som pesten i hela lägenheten vet vi att sambo framkallar film. Så härligt.

Usch vilken dålig bloggvecka det har varit. Jag har inte haft så mycket att skriva om, och när jag ändå väl satt mig för att knåpa ihop ett inlägg har det varit sent på kvällen och min hjärna har varit tom. Jag har kort sagt inte haft något vettigt att dela med mig av.

Jag är irriterad på min hals som aldrig blir bra. Jag har inte ont, men det retar i den, och den känns väldigt sträv. Tränar jag blir det värre, och jag är lite rädd för att träna med halsont. Eller halsirritation. Vad man nu ska kalla det här. Jag vågar inte googla symtom för då kommer jag väl på att jag har struphuvudstbc. Och då ska man nog inte träna. Eller göra annat roligt heller för den delen.

Nåja. Nu i kväll ska jag ta det lilla lugna, och i morgon ska jag scanna in en bild på en liten kanin. Jag förklarar närmare då. :) Ha en god kväll mina vänner.