Sitter och analyserar elevtexter. Åh, det är så svårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva och hur många snygga termer jag borde använda mig av, det känns ju ofta ganska krystat. Å andra sidan kan jag ju inte bara skriva att eleven gör så och så utan att sätta något litet namn på det. Jag måste ju visa att jag kan analysera en text. Å andra sidan för andra gången är ju inte snygga termer bevis på att man kan någonting. Men det ser snyggt ut och man känner sig lite proffsig. Hmm.. eleven är tämligen lat gällande additiva satskonnektioner. Haha. Fast nej, vår lärare gillar inte gällande…

Jag tycker att sånt här är roligt; grammatik, syntax, analys och allt smånördigt som hör språket till, fast just i dag går det väldigt segt. Det känns verkligen som att det bara finns ett rätt och jag är osäker på om jag är på rätt väg.

Nu körde någon mot enkelriktat utanför mitt fönster och det var nog den mest spännande händelsen i dag.

Var vänlig och analysera icke texten i detta inlägg.

Måndag och tillhörande ångest – så klart! Jag vet inte vad det är med denna dag, men den är alltid så där superjobbig, och att gå upp en måndagsmorgon är bara så otroligt bläh! Just i dag har jag gått runt och knorrat åt hemtentan som ska in på fredag, och som jag givetvis ännu inte börjat på. Jag tänkte att jag skulle börja så smått i dag men det blev inte av. Å andra sidan har jag kopierat ehm 15 % eller 15 sidor ur tre böcker så nu har jag litteraturen i alla fall, och detta kan väl räknas som att plugga? Lite?

Om en vecka börjar jag skriva d-uppsats i svenska, och det är jag lite orolig för. Kan jag? Är jag tillräckligt bra? Orkar jag? Jag har verkligen tänkt planera och lägga upp mitt arbete ordentligt så att jag slipper bli stressad, men jag känner mig själv och vet att det där bara är fåniga drömmar om en perfekt studie-Britta. Hon existerar inte.

Fast förut i dag när jag gick hem från träningen, nyendorfinad och härlig, bestämde jag mig för att inte tillåta mig att stressa upp mig för något så obetydligt som skolan. Jag kan i och för sig inte påstå att skolan – min utbildning - är obetydlig. Men värd att stressas upp för är den i alla fall inte. Från och med nu skall jag aldrig må dåligt på grund av skolan och det faktum att jag är en urusel student som hellre sitter och ritar och lyssnar på Fred Astaire än läser om språkutveckling.

HAHA! Och grisar kan flyga.

Sitter och sorterar bland miljontals bilder på min externa hårddisk. Är lite hooked up på påskteet som jag köpte i går så det går vilt till här och delete-knappen får jobba ordentligt. Den här rensningen är verkligen nödvändig. Många av bilderna är pinsamt dåliga, tänk hej jag har köpt en ny kamera och nu ska jag fota aaaallt även om det är ett suddigum eller prins Bertil. Inte så jätteupphetsande.

Får se om jag lägger upp nån bild jag tagit lite senare. Kanske skulle ta någon från min macrofotograf-period. Två månader höll det intresset i sig. 5000 kronor kostade objektivet. Det är härlig matte det.

Fredag och folkets jubel. Det blev ingen tulpanbukett. Det blev lite hårfärg som jag kletat runt i skallen och duschat ur med höga förhoppningar men med resultat som inte syns så väl om man inte är väldigt insatt i min förra hårfärgs kulör. Så nu har jag helt i onödan motionerat mina stackars hårstrån som kvider efter liv och undrar vad de gjorde i sitt förra liv för att förtjäna ödet att växa på mitt huvud. Sambo sa att han inte skulle sett skillnad. Men så är han ju pojke med enbart sina små Leicor för ögonen. Jag börjar vänja mig.

I förra inlägget skrev jag tulipan. Någon hemsnickrad svengelska måntro? Kanske att man skulle börja med det? Vat yu thyck?

Stora katten ramlade fast hon redan låg ned. Så förvånad hon blev. Och så dumt det såg ut. I dag har hon och brorsan fått post från Foderbilen. 10 kg Royal Canin och lyckan är fulländad. Den som vill se lyckliga, höga katter kan komma hit.

I dag på träningen tog jag i så mycket att läppen sprack och det började blöda. Som ni vet är inte salt i sår nice big time och med tanke på att jag svettades bort halva Vättern sved det till lite när flodvågen vällde över det köttiga, blodiga såret. Jag kände mig lite metal, för det är väl vad som kännetecknar? En bloande, bultande läpp och svettiga armhålor?

Har precis sett Debatt om SVTs nya hej-vi-är-en-familj-utan-någon-som-helst-hundvana-och-nu-ska-vi-välja-den-sötaste-hunden-program, och nog blev jag allt lite småsentimental och var tvungen att tvångskrama katterna lite extra (som gjorde allt i sin makt att undkomma). Programmet är inte klokt. Själva idén att man kan se om man passar ihop med en individ på några få timmar är helt befäng. Hade en djurovan (och inte odjurvan som jag först skrev) version av mig varit med i ett sådant program om katter hade jag definitivt inte valt Stora Katten (som är mindre än lilla), hon är ingen kelig katt, hon vill inte ligga i knät (förutom på nåder vid speciella tillfällen som hon själv väljer så klart), hon slutar spinna om man klappar henne, hon kan inte täcka över i lådan (det luktar. INTE. gott), hon vill inte bli buren (förutom när vi är på våra äventyr på balkongen), men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan henne, för hon är hon och hon är helt underbar. Hennes fantastiska egenskaper är inget man ser vid första anblicken. Den andra katten däremot, han är en riktig kelgris och skulle kunna charma vem som helst. Men vem skulle vilja ha Stora Katten? Vem ska trösta knyttet när hon blir över?

Det är inte klokt att familjen får välja hund som lösgodis. Jag trodde först att det handlade om en familj som, efter att ha gått “kurser” hos hundexperter, skulle få hjälp att välja rätt ras efter familjens behov, och sedan få hjälp första tiden med träning och bonding-vad-det-nu-heter-på-svenska. Näpp. Usch. Titta inte på skiten! Jag har sett några program och blir lika förvånad varje gång. Är detta på riktigt?

Nåväl. I morgon är det fredag och jag funderar på om jag gjort mig förtjänt av en fin tulipanbukett att ställa någonstans där inte katterna kommer åt att putta ner den. I ett skåp med hänglås alltså. Och eftersom jag funderar är jag inte säker.

Grannen mitt emot tvättar fönster. Fy för att ge sina grannar sådan shit-vilka-smutsiga-fönster-vi-har-att-vi-ens-kan-se-ut-genom-dem-å-andra-sidan-verkar-vi-aldrig-kunna-avgöra-om-det-är-sol-eller-molnligt-natt-eller-dag-så-kanske-måste-vårstäda-prestationsångest! Det är inte okej! Dessa aktiviteter borde göras på natta, eller åtminstonde inte när jag är hemma och sitter på balkongen för första gången i år och fryser rumpan av mig men envisas för det är ta mig fan vår och då ska man sitta på balkongen! Nej, skärpning granntant. Gå och gör något som inte ger mig ångest, typ baka en kaka eller nåt. Eller ut och dunka hårda väskor i odrägliga tonåringars huvuden.

Observera eventuella tanter som läser: Detta skall inte ses som en uppmaning.

Nej, det var väl ingen som på allvar trodde att jag faktiskt skulle fota filmen, lägga in kortet på datorn (efter att ha letat efter kortfanskapet bland tio miljoner andra foton på minneskortet (som för övrigt lägger filerna lite hur som helst, huller om buller. Beroende på humör antar jag.) som någon aldrig tömmer (fast jag vill minnas att någon tokstolle ljög ihop en historia i morse om att göra en insats och tömma minneskortet. Denna person är känd för att aldrig göra vad hon säger så det var nog ingen utav katterna eller Sambo som tog hennes ord på allvar), redigera i photoshop och sedan lägga upp på bloggen? Nej. Fast jag kan berätta att jag tyckte om premiärfilmen, Pianot. När jag mår riktigt dåligt av en film vet jag att den är bra.

Vet ni vad det bästa med att vara vuxen är? Det är att kunna hälla upp en fruktansvärt gräsligt stor skål med Coco Pops och äta till kvällsmat utan att någon ännu vuxnare människa tittar dömande på en och säger att man inte får.

Råkade zappa över till tvåan (eller vadå råkade? Tvåan ingår ju i min zapp-rutin så det var ju inte tal om att “råka”!) och ramlade över lite trevlig balett. Fint. Och jag kan säga detta att männen som dansar behöver inte bekymra sig om någon vara-eller-icke-vara-manlighet, de kan stoltsera med både det ena och det andra ser jag genom de tighta trikåerna. Himmel och mina ögonbryn sitter i taket. Milda makter!

Det är inte tal om någon stylad volvo som man gasar på lite extra med när tillfälle ges här inte, om ni förstår vad jag menar.

Så ytlig jag är. Är jag mansförnedrande? Jag är ju bara fascinerad och nyfiken.

Edit: Nu kom sambo och krossade min verklighetsuppfattning om balettdansörer och deras mambo jumbos och sa att, och jag citerar: ”de har någonting under, alla ser ut sådär.”

Jag blev 1) fruktansvärt besviken, ledsen och upprörd, både för min egen och för dansörernas skull, och 2) förundrad över sambos balettdansörsskrevkunskaper. 

Men balett är allt trevligt ändå. Jag skulle gärna gå på en föreställning. Dock tvivlar jag på att det finns något som håller måttet (ty jag är ju kräsen, som den inbitna lilla balettfantast jag är!) här i lilla Jönköping. Men äh, man kan alltid zappa till tvåan eller gå på bio.

Jag drömmer om vårt framtida hus. Det ska ligga på landet, nära ett samhälle med pizzeria, det är viktigt. Och en affär där man kan köpa mjölk. Av någon anledning, vi dricker mjölk ca en gång om året. Mitt drömhus ska ligga vid en grusväg, ha en stor härlig tomt med plommon- och äppleträd. Kanske något päronträd också. Trädgården ska dofta syren på försommaren och kaprifol på sensommaren. På hösten äpple och på vintern ska inget störa den nyfallna snön förutom våra vänner rådjuren. Huset ska ha en vedspis i köket, den eldar vi i på vintern för att få köket så där härligt varmt på kvällen när vi äter kvällsmat. Mitt drömhus innehåller ett allmogeskåp från 1700-talet. Skåpet ska stå i sovrummet, på ett slipat trägolv, bredvid fönstret med vita linnegardiner.

På sommaren väller trädgården av blommor i alla möjliga former och färger. Någonstans i något trädgårdsland kan man finna en rumpa tillhörande mig, där jag ligger med jord upp i öronen och svettas när jag rensar ogräs från mina älskade sockerärtsplantor.

Idyll. Ja tack! Det är inte bra för min verklighetsuppfattning att titta på Antikrundan.

Jag fann mitt drömhus på Hemnet för några år sedan, en äkta Carl Larsson-gård (inte den Carl Larsson-gården, men nära nog!) som var så fantastisk att man inte kunde tro att det var sant. Detta ljuvliga hem var till salu hur länge som helst (och eftersom det var en gård med ett högt antal hektar mark till var priset skyhögt), så antagligen var det något som inte riktigt stämde (läget, långtbortiingenstansochlitelängreänså, kan kanske ses som en faktor till att ingen vill ha gården (Jo JAAAG!)), förmodligen något spöke som härjade runt på gården. Eller hade kanske Näcken bosatt sig vid sjön som låg någon kilometer från gården? Nåja, till slut försvann huset och jag förbannade mig själv för att jag inte sparade hem alla bilder så att jag, i tider som dessa, skulle kunna drömma mig bort i idyllen.

Ack… lägenheten i Jönköping känns helt plötsligt väldigt… torr. Osomrig, oprickig och osolig. Så synd.

För någon vecka sedan blev det klart att lärarlegitimation skall införas. Lärarnas riksförbund ljublar och slår sig för bröstet. Detta har de kämpat för sen tidigt 90-tal. Jag kan förstå dem, det är ju egentligen superbra det här med legitimation. Alla obehöriga och outbildade lärare måste antingen fortbilda sig eller vinka hej då till förmån för utbildade lärare. Sketabra, tänker jag som slipper vara bitter på att jag kommer att ha 250 000 i studielån men inget jobb medan Lasse-Maja Svensson glassar runt i skolkorridorerna, färsk från gymnasiet och med lite flyt. Hej Lasse-Maja, skaffa dig en utbildning på fem år (nåja, mellan tre och ett halvt till fem och ett halvt år) eller försvinn.

Nåväl, det här med lärarlegitimation har sina baksidor också, speciellt för oss studenter som tar examen efter 1 juli 2011 (och de studenter som tog examen tidigare men som inte fått ett års anställning direkt efter utbildningen, alltså typ alla). Vi måste gå igenom en liten testperiod först som innebär att vi tilldelas en mentor som skall stödja oss genom året, och hjälpa oss med bland annat betygssättning. När året är till ända skall mentorn och rektorn utvärdera oss och klura ut om vi passar som lärare eller ej. Ungefär som en ett år lång VFU, fast värre. Alla som varit på en VFU där personkemin inte riktigt stämt mellan student och handlerade kan nu förstå en av orsakerna till oro.

Okej, jag tycker att det är jättebra att man får en mentor, och att alla nya lärare får genomgå denna prövotid så att alla rötägg sållas bort, men vem skulle anställa en lärare som behöver en mentor i ett år? Vem skulle välja en lärare som kräver en och en halv tjänst när det finns andra lärare som redan har legitimation och klarar sig själva? Vem kommer att anställa nyexaminerade studenter?

Lärare som arbetat i minst ett år kan ansöka om lärarlegitimation. Men bara för att en lärare har haft en anställning betyder det väl inte att denna lärare per automatik är en bra lärare som förtjänar legitimationen? Varför skall inte alla lärare genomgå en testperiod? Jag själv har haft lärare som kanske hade varit i behov av en syning eller två.

Jag kommer att ha utbildat mig i fem år. Det är en lång tid. Jag tycker att vid fem år ska man kunna vila på sin kompetens som utbildad lärare, men så kommer det ej att bli. Det kommer som sagt att bli ett års VFU all over again. Jag vet ju egentligen inte, så pass ödmjuk ska jag vara nu trots min fem-år-och-vad-fan-får-jag-för-det-ångest, mentorsperioden är kanske en guldgruva. Eller jag TROR att det hade varit en guldgruva om det nu inte var så att mentorn skulle bedöma dig.

Jag är kanske motsägelsefull – jag gillar verkligen idén med legitimation, det höjer förmodligen status och (snälla?) så småningom om hundra år även lönen, får bort obehöriga lärare osv, men för oss studenter är det inte direkt något att jubla för. Eller?

Jag är lite orolig. Inte nog med att det är måndag och all ångest som är garanterad med denna dag. Måndagsångest, 250 000-ångest, ingen-anställningångest och någon liten existentiell ångest för att göra saken bättre. Vad är meningen? VAD?

Britta in action – http://mudride.com/blogg/?p=6019

Sambos blogg. Spana gärna in hans fina bilder på hemsidan och i bloggen.

Fredag och allt är väl. Jag har ätit gott  (kyckling och lite syndigt godis) och druckit gott (trocadero ftw) och nu sitter jag i soffan och jäser och kollar på serier på datorn, tv:n mjutad (!) i bakgrunden och jag inser plötsligt att fabror stadsminister är på tv hos Skavlan. Vad har han att prata om? Varför kan de inte ta dit någon rolig person, typ Roy Andersson? Då hade det ju varit värt att titta på i alla fall. Men jag ska inte klaga, jag har mina kära serier. Back to business.

Förresten, jag var på biblioteket i dag och stod och dreglade i klassiker-hörnan. Funderar på när man ska sätta tänderna i Tolstojs Krig och fred (eller hette den möjligtvis War, what is it good for?). Det känns som om det skulle vara ett livsprojekt. Ungefär som James Joyces Ulysses. Jag läste någonstans att en klassiker är en bok alla vill ha läst, men ingen vill läsa. Kan det ligga något i det?