Hej kära! Jag ber om ursäkt för att jag inte bloggat på länge, men jag har de senaste 14 (!!) dagarna var kidnappad av aliens och utsatt för diverse test och undersökningar. Det är inte lätt att skriva inlägg när man sitter naken i en metallbur och tvingas äta blodiga kaninöron och sjunga jordens nationalsång gång på gång för full hals. Det tär på en ska ni veta.

Ja, nu förstår ju den intelligenta läsaren att något inte stämmer – jordens nationalsång? Nej, det finns ju mig veterligen ingen sådan (om vi inte här och nu gemensamt skulle ta och utnämna We Shall Overcome till detta, den skapar ju sån trevlig gemenskap), men vad gör man när 12 ET-liknande filurer (ja, de ser ut så, alien* (jag väljer här att göra en trunkering för jag vågar mig inte på att böja alien i plural, bestämd form, min utbildning till trots) så good for you Spielberg) i vita rockar petar på en med en vass pinne och gång på gång uttrycker en önskan om att få höra just en sådan? Jo, man tar ton kan jag tala om för er! Man tar ton!

Hur som helst, nu är jag i alla fall tillbaka på jorden och är fullt kapabel att blogga som jag ska. Inläggen framöver kommer kanske ha en något neurotisk ton, men jag antar att det är okej?

Jag funderar på, för ungefär femtonde gånge, att byta sida, portal, adress, what ever. Att ha sitt namn som adress är ju smidigt om man är sveriges bästa illustratör och man vill att alla dreglande bokförlag/tidningar/reklamnissar/what ever igen ska kunna hitta en med en enda googling. Kanonbra! Men det har ju sina nackdela för någon i min position. Med min position menar jag blivande gymnasielärare/nolla. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag registrerade den här sidan om jag ska vara ärlig. Jag antog väl att jag skulle bli Sveriges nya superbloggare. Eller så fick jag bara en knäpp i skallen och gjorde’t under inflytande av alkohol. Eller så finns det en tredje anledning men den orkar jag inte tänka fram nu. Är det inte lite hybrisvarning att registrera en sida i sitt namn? Jag bara funderar.. Fast i och för sig, varför skulle jag fått hybris? Att min mamma och sambo läser min blogg? Ja då är man stor ska ni veta!

Men som sagt, som blivande lärare känns det ju i ärlighetens namn lite så där att ha sin blogg i sitt namn. Jag menar, ingen rektor kommer väl att anställa mig efter de fasansfulla illustrationer och uttalanden jag publicerat? Kommer jag att få stå till svars för mina stackars nakna flickor? Vad skulle jag säga? Står jag för det jag skriver? Nää.. det är bättre att ha ett namn så mystiskt att ingen kan lista ut vem som döljer sig bakom, typ Batman eller Spiderman, 007 eller varför inte Hulken.

Just dessa namn är ju redan tagna, så jag får försöka hitta på ett nytt superhemligt hjältenamn till mig själv. Förslag mottages tacksamt.

Vilken bloggportal är bäst? För nja, jag känner inte riktigt att det är läge för mig att betala för ett nytt konto och en ny .se-adress. Får man sålt sina illustrationer kanske man kan låtsas att det är värt, men när det närmsta till att få sålt en illustration är att påtvinga sin sambo en teckning och han väldigt trovärdigt säger åh taack så fiiin vet jag inte om man kan med att ha en .se-adress.

Jag har haft ett antal blogg.se-adresser, och en wordpress.com-adress. Ungefär lika spännande som böldpest. blogspot.com kanske är något att satsa på? Eller varför inte bloggis.se eller superblog.se. Haha. superbritta.superblog.se, that’s it!

Förresten, jag måste nog ändå ge en eloge till mig själv som stannade på .se. Det finns ju faktiskt de som registrerar en .com…

Näe, jag ger upp bloggen för i dag. Innan du ens börjat?, undrar ni. Nähä du/ni/Ni, jag har minsann suttit här och formulerat (och inte förmulerat som jag skrev först som nån annan värmlänning) flera ilskna inlägg om räkningar och Comhem som valt att ta bort sitt billigaste bredband och den obligatoriska kåravgiften och hål i skorna och disk och ljummet te, men jag känner att jag inte riktigt vill förmedla den sidan av mig. Jag är en fantastiskt positiv person som lever i en värld av halvfulla glas. Nu bredvid mig har jag till exempel en halvfull tekopp med ljummet te i. Hur härligt som helst.

Och jag är inte alls grinig över att det luktar apa i trappuppgången. Eller för att katten rev upp en tapetbit i går.

Angående det där med apan i trappuppgången. Jag menar givetvis inget illa mot apor. Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte hur apor luktar, men jag antar att de är ganska trötta på att bli syndabockar så snart någon har ställt en ruttnande soppåse innanför dörren eller gått och dött och glömts bort, eller varför inte både och? Jag ber aporna officiellt om ursäkt.

Men alltså, räkningar… vad fan ska det vara bra för? Kan vi inte bara lägga av med pengar? Det är mest bara krångel ändå. Är det någon som är på min idé att slopa pengar så kan ni skicka era överblivna slantar till mig så kan jag se till att de eh. förstörs. Jag är dödsseriös.

I dag bär det av mot Skövde för lite kalas, vilket betyder god mat och lösa kläder.

I morgon ska jag försöka teckna lite, kanske göra klart den där bruden med fläta? Jag måste bli bättre på att göra färdigt teckningar, det finns hur många halvklara som helst som jag tröttnat på. Jag antar att jag tycker att det är roligast att skissa fram motivet, och sedan så klart att fylla i med fine-liner. Eller det kan vara kul om man inte är så darrhänt som jag (tror jag, vad vet jag?) och linjerna blir där di sa va å ente nån annanstans. Jag tror att jag måste utmana mig själv lite mer också. Anledningen till att jag tröttnat på fläta-flickan är för att det nu bara är att färglägga klart flätan och håret på huvudet, vilket är mest ett onödigt ont. Att teckna ansikten är mer utmanande. Well do that då! JAJA!

Kläder med snygga tryck (alltså inte surf beach tropical fucking shit ’76) är ju halleluja, och jag skulle så gärna vilja trycka lite motiv på nåt litet linne eller dylikt, men då måste jag 1) måla något snyggt och 2) trycka skiten. Jag får nog börja med 1).

Innan vi åker hem till Skövde ska vi förbi Kinnarps Arena där det är Stefans dag. Det blir nog svårt att hitta parkeringsplats och väldigt fint.

I eftermiddags satt jag och följde nyheternas live-uppdateringen, oförmögen att förstå vad som faktiskt hänt. Hoppfull att Stefan Liv av någon konstig anledning inte var med på planet. Förfärad över bekräftelserna på det ofattbara som kom gång på gång.

Jag finner inga ord, jag är bara ledsen. I kväll är det minnesstund på Kinnarps Arena, och på Hovrättstorget tänds ljus.

Det är ofattbart. Tankar till Stefans fru och två små barn. Tankar till Lokomotiv Yaroslavl som på en enda dag, ett enda ögonblick, förlorat ett helt lag. Tankar till alla anhöriga.

Stefan Liv var en hjälte, hur klyschigt det än låter. Han var verkligen en.

Konsten är att låta sig inspireras utan att tyngas ned. Ibland är jag superduktig på att bli inspirerad. Ibland är jag superduktig på att titta på bilder och inse att mäh va fan jag utvecklas ju inget och herregud vad bra han/hon målar shit sån talang föds man med och går inte att träna upp så det är lika bra att jag sticker tillbaka till den där second hand-butiken och köper den där kofferten och släpar hem den så att jag kan lägga mig i den och aldrig mer titta fram. Tänk att vara så dålig på att bli inspirerad att man måste öva på det. Jösses.

Jag är frustrerad. Jag har gjort olika beställningar på Internet och leveranstiden verkar vara tusen år. Förstå min frustration – när varorna äntligen anländer kommer jag att vara död sen 976 år.

Vissa företag är så otroligt snabba med leveransen, till exempel CDON eller Cyberphoto, så när leveranser från andra företag dröjer blir man galen och irriterad. Speciellt om det är saker man verkligen, verkligen vill ha. Så nej, ni som undrar, jag har inte fått mina pennor än. Artistica är ena slö.. konstnärsmaterialbutik. Min beställning är inte ens behandlad trots att jag lade den i måndags förmiddag (ja jag har ringt och frågat! Fast i ärlighetens namn fanns det en annan anledning än att agera gnällig kund).

Vet någon en annan butik på nätet som är bra, billiga och smidiga?

I dag for vi till Adelöv marknad. Som på vilken marknad som helst var det fullt av raggsockar, tröjor med obscena tryck, brända mandlar, raggare och drömfångare, men mitt bland allt krimskrams fanns det ett stånd med ännu mer krimskrams – ett loppisstånd! Den här fina plåtburken (från England, ungefär 30-40-tal trodde försäljaren (som för övrigt försökte pracka ner tre bullpåsar i burken av någon anledning. Hmm.)) hittade jag och slog till direkt. Fin va? Den fick direkt en hedersuppgift här hemma – att hålla reda på allt mareld-te.

Gamla plåtburkar är så otroligt vackra.