Jag firar söndag med sjukt sexiga benvärmare och en stor kopp infusion-te. I

Jahopp. Ja då är man tydligen den perfekta målgruppen för diverse illegala preparat. I alla fall om man ska tro de erbjudanden som dimper ner på mail och i kommentarsfälten (men som spamfiltret som tur är fångar upp).

Jag trodde att mina dagar som – enligt många – druggie var över, men det är kanske så att en gammal hund rostar aldrig, eller kärlek kan inte lära sig att sitta. Eller… hm.

Visst, jag har väl fått ett par, några få, en hel del eller kanske rent av för jävla sjukt många erbjudanden om diverse preparat i mina dagar så jag är väl ganska van. Jag trodde dock att de skulle sluta nu när jag har vanligt, hederligt flickhår och inte en sådan där dreadlockskaluffs.

Måste nog säga att jag saknar mina dreads ibland. Ljuva tider.

I dag har det varit livat. Dagen började med knorr och grymt och stön och åh vad är meningen med allt? och funderingar på att gå i ide. Efter några minuters sorg över att natten var förbi började en kaffedoft sprida sig i lägenheten och den motvilliga honan kravlade ur sängen, hällde i sig fem koppar för starkt kaffe och tyckte sedan att livet var ganska bra. Förmiddagen gick åt till allmänt förvirrade tankar och temissbruk innan det var dags för att bege sig till högskolan för ett didaktikpass med redovisning, och jag var närvarande både kroppsligt och mentalt. Ett tag.

Dagen bjöd därefter på ett spöregn som fick mig att fundera på om jag borde skaffa mig en eka eller åtminstonde en flytväst. Väl hemma lagades mat av rester och vi vet ju alla att det får humöret att gå i topp vilken dag som helst, och kanske över topp en tisdag eftermiddag. Mantrat från sängen i morse började återigen eka i mitt huvud. Vad gör man då? JO man bakar många, många chokladbollar och trycker i sig dem (eller så heter man Johan och gör en enda stor boll som man trycker in i käften och nästan kvävs på kuppen (tyst och skönt blev det ändå mellan hans halvkvävda gnyn)) och känner sig inte alls som en dålig hälsomänniska för man har slutit ett muntligt avtal med sig själv om att dessa inte räknas.

Efter några illamående minuter kommer man på idén att måla en tavla. Man sätter sig glatt på golvet och blandar till mängder med färg, tittar bort ett ögonblick och missar att katten är på väg med tassen rakt ner i den lila färgen! Ehm. Vi kan väl säga så här att lägenheten sedan var full av lila kattassavtryck eftersom katt..ehm…gullet vägrade stanna. Katten först och jag efter och sedan Johan som tillsist lyckats svälja sin chokladboll. Jag fick slutligen tag i katten och tvingade det stackars arma djuret att tvätta tassen under kökskranen! Höjden av förnedring! Medan vi stod där och slogs dök Johan upp med en trasa, skrek någonting om oersättligt parkettgolv och hovrätten och skurade tassavtryck som en galning. Eftersom det gick sådär att tvätta rent en motstridig hundrakiloskatt med sylvassa klor (som han fräsande förklarade att han inte var rädd att använda) fick jag släppa honom i fri. Vi får väl se om han avlider av billig akrylfärgsförgiftning.

Det vore ju väldigt synd måste jag säga.

Jag hoppas att ingen utav er har missat fantastiska Lina Neidestam? Har ni det har ni mycket att ta igen, och ett stort grattis till er i sådana fall för nu är hela helgen räddad.

Lina har precis släppt en serieroman, Maran, som är en del av Kolik Förlags femisex-serie (och med andra ord väldigt snuskig och smaskig). Jag tänker inte recensera den, för det finns redan fina recensioner att läsa för den som är intresserad. MEN, jag kan ju alltid locka er lite visuellt!

Som ni ser är det inget för di pryda! Bildernas dåliga kvalité är medvetet, för vill ni se snusket i bättre får ni allt ta och läsa boken. Hähä.

Den är så fantastisk den här boken så ni anar inte (OBS! Jag är inte sponsrad och detta kan inte räknas som produktplacering. Om nu någon inte vill ge mig betalt för reklamen då vill säga). Färgerna, formerna, historien, Linas outgrundliga fantasi, snusket, schlabbet, upplösningen! Om ni, liksom jag, älskar att läsa serier och är lagda åt det lite småsnuskiga hållet kommer ni att frusta djuriskt över den här! Lägg då till ett intresse för konst och fredagskvällen och -natten är garanterat uppbokad för.. ehm.. oskyldig läsning och därefter valfri aktivitet.

I min nya blogg ska jag vara glad och positiv.

Ehm.

Jag blir fan deprimerad när jag filurar lite med wordpress och överväger att vara en hycklare och skaffa en .com-adress. När man registrerar en blogg står det i vad-det-nu-heter-inte-header-men-nästan “just another wordpress blog”.

Oh my… Det är ju lika bra att lägga av med en gång. Det är ju ändå bara en i mängden..

Och ja, det är det ju.

Depp, depp, tycka-synd-om, tycka-synd-om.

VAR FAN ÄR MIN SOCKERFRIA SOCKERDRICKA??

Jag tror att jag har en identitetskris. Jag vet väldigt mycket vem jag är, jag har körkort, bank-id, pass, donationskort, klubbkort från diverse affärer, ica-kort (är inte det ett klubbkort?) och student-id med tillhörande passerkort. Väldigt mycket identifiering här kan jag tycka. Men jag har nog ändå en identitetskris för jag vet inte riktigt vem jag vill vara. Yrkesmässigt alltså. Som vanligt. Ständigt detta tjöt. Ständigt en dröm om något annat. Är det inte det ena så är det det andra. Bloggmässigt också. Jag har liksom gett upp den här bloggen och väntar på att en snilleblixt ska slå mig med ett nytt bloggnamn (vilket aldrig sker för min hjärna är tydligen inte programmerad att ta emot snilleblixtar. De studsar bort snabbare än… blixten), så när jag skriver inlägg här känns det som att det inte är på riktigt. Kanske inte riktigt så att det känns som att det är en illusion, men ungefär som att det inte är jag utan någon annan. Hej identitetskris. IGEN. Nej, men jag får nog ta och skaffa den där nya bloggen med väldigt anonymt namn (fast tillräckligt seriöst så att alla framtida kunder/klienter/patienter/vad de nu kan tänkas vara vill, vågar och kan kontakta mig för otroligt seriösa uppdrag) och börja att blogga lite mer seriöst. Det ska vara mitt nya ledord i min nya blogg. Seriöst. Seriöst. Lägg märke till att punkten också är fet. Det betyder bara en sak. Att jag är SERIÖS i mitt uttalande.

Nej, men seriöst. För det första måste jag lägga av med alla dåliga skämt, det får mig att framstå som oerhört oseriös. För det andra måste jag faktiskt visa världen att jag och mitt tecknande existerar. För det gör det. I dag målade jag till exempel en (obscen) gubbe som visar vad han har innanför rocken. Vem vill inte se något sådant?

Vad skulle jag säga med det här egentligen?

JO! Mitt tecknande! Det finns faktiskt. Men jag måste hitta glöden till bloggandet. I bloggandet? För? Jag måste lära mig att använda prepositioner rätt. Det är viktigt på den här världen vi lever med. Jag borde också tänka på att inte skriva inlägg när en eventuell feberyra kan härja.

Nu väntar jag bara på att Johan ska komma hem med sockerfri sockerdricka. Det får man dricka när man är sjuk.

EDIT!!! Jag kom ju fam till att mitt nya namn är Master of Everything! Hur kunde jag glömma det? Synd bara att namnet är upptaget. Och ännu mer synd att namnet är upptaget av någon tråkig nisse och inte typ.. Gud.

Edit 2. Kan lite försynt påpeka att jag inte jämställer mig med Gud. För den världsliga fridens skull.