Tänk er att ni förberett världens, alltså jag menar verkligen världens, bästa tal. Ni har övat framför badrumsspegeln i 60-wattsljus i två månader och köpt nya fina kläder. När taldagen kommer skuttar ni in i arenan med plats för tjugosjutusen åskådare och förväntar er fullsatta läktare, banderoller, såndana där ballonger som publiken har i melodifestivalen (alltså helt enkelt vanliga, jävla ballonger som man kan köpa på Ica för 14.90 spänn) men… det ekar tommare i arenan än i insidan av Ranelids brunbrända, vitglödande skalle. Vilket antiklimax!

Ja, alltså vad jag försöker säga här nu är att jag hade förberett världens snälla-förlåt-mig-för-att-jag-varit-så-tyst-i-en-evighet-(även-om-det-säkert-finns-en-och-en-annan-som-tyckt-att-tystnaden-från-mig-har-varit-som-julafton-i-mars(det-händer-ju-inte-speciellt-mycket-i-mars-och-nog-tusan-skulle-man-ju-vara-glad-om-man-fick-dricka-lite-starkglögg-och-äta-julskinka-i-snålblåsten-,-inte-sant??))-men-jag-har-varit-på-superhemligt-uppdrag-åt-NASA-och-har-därför-inte-kunnat-skriva-eftersom-jag-då-skulle-avslöja-min-position-och-bli-jagad-av-danska-lönnmördare(har-Danmark-något-emot-Nasa?) men upptäcker efter en stund att alla mina vänner har gått iväg för att köpa korv eller whatever. Superdupertalet har alltså inga åhörare. Får väl helt enkelt rada upp katterna och tala inför dem för när man har förberett ett tal i två månader i 60-wattsljus vill man ju för sjutton ha lite publik! Det kan väl vem som helst förstå?

Nåja. Jag tänkte meddela att cirkusen är igång igen, halleluja. Nu är ugnen klar så nu hinner jag inte mer här va!