Jag drömmer om vårt framtida hus. Det ska ligga på landet, nära ett samhälle med pizzeria, det är viktigt. Och en affär där man kan köpa mjölk. Av någon anledning, vi dricker mjölk ca en gång om året. Mitt drömhus ska ligga vid en grusväg, ha en stor härlig tomt med plommon- och äppleträd. Kanske något päronträd också. Trädgården ska dofta syren på försommaren och kaprifol på sensommaren. På hösten äpple och på vintern ska inget störa den nyfallna snön förutom våra vänner rådjuren. Huset ska ha en vedspis i köket, den eldar vi i på vintern för att få köket så där härligt varmt på kvällen när vi äter kvällsmat. Mitt drömhus innehåller ett allmogeskåp från 1700-talet. Skåpet ska stå i sovrummet, på ett slipat trägolv, bredvid fönstret med vita linnegardiner.

På sommaren väller trädgården av blommor i alla möjliga former och färger. Någonstans i något trädgårdsland kan man finna en rumpa tillhörande mig, där jag ligger med jord upp i öronen och svettas när jag rensar ogräs från mina älskade sockerärtsplantor.

Idyll. Ja tack! Det är inte bra för min verklighetsuppfattning att titta på Antikrundan.

Jag fann mitt drömhus på Hemnet för några år sedan, en äkta Carl Larsson-gård (inte den Carl Larsson-gården, men nära nog!) som var så fantastisk att man inte kunde tro att det var sant. Detta ljuvliga hem var till salu hur länge som helst (och eftersom det var en gård med ett högt antal hektar mark till var priset skyhögt), så antagligen var det något som inte riktigt stämde (läget, långtbortiingenstansochlitelängreänså, kan kanske ses som en faktor till att ingen vill ha gården (Jo JAAAG!)), förmodligen något spöke som härjade runt på gården. Eller hade kanske Näcken bosatt sig vid sjön som låg någon kilometer från gården? Nåja, till slut försvann huset och jag förbannade mig själv för att jag inte sparade hem alla bilder så att jag, i tider som dessa, skulle kunna drömma mig bort i idyllen.

Ack… lägenheten i Jönköping känns helt plötsligt väldigt… torr. Osomrig, oprickig och osolig. Så synd.