God kväll alla.
I dag är jag fåordig. Det är jag för det mesta nu för tiden känns det som, men för tillfället har jag så otroligt mycket att göra på dagarna, och när jag äntligen sjunker ner i min (lila och fina) soffa på kvällen är det helt tomt i huvudet. Ibland får det helt enkelt bara vara så.
Tur att jag har en miljon bilder på Eiffeltornet att visa tills jag återfår min hjärna.
Fotot är taget med min Holga 135bc.
Drömmer mig bort till Paris.
I dag visar jag upp ett foto på den eminenta fotobloggen Mudride. Han som driver bloggen råkar, som ni kanske vet, vara min sambo, men jag är, som jag talat om tidigare, med enbart på grund att jag är en fenomenal toycam-fotograf och ingen annan anledning. OKEJ?
Fotot är taget med min Holga 135 i Paris. Bilden är inte redigerad förutom att några dammkorn klonats bort.
Man kan ju vilja kasta kameran i Vättern för att den repar negativen så fult, men på något vis stör det inte den här bilden, eller vad säger ni?
Här kommer ett axplock av bilder från första färgrullen jag tog med min Holga 135bc. Jag är väldigt kär i den kameran, nästan lika kär som jag är i min Holga 120. Jag ska fota dem någon dag så får ni se hur fina de är.
Det enda som är lite tråkigt med 135:an är att den bara har fäste för axelrem på en sida. Med andra ord kan man inte ha den hängandes över axeln. Den är visserligen ganska liten och lätt så man kan utan problem knöka ner den i en väska om man så vill, men jag vill gärna ha den lättillgänligt. Dessutom är den så fin så alla borde få chans att se den. Jag testade att virka ett litet fodral som jag tänkte sätta en axelrem i, men.. Ja, vad ska man säga… Det blev väl kanske inte någon succé direkt. Det första som hände när jag hängde kameran över axeln var att den gled ur fodralet och dunsade ned i golvet. Inte så kul om det hade varit asfalt eller något annat megahårt underlag. Rena döden för en plastkamera.
Nåväl. Jag kan överleva att tvingas hålla i den. Det blir ju så mycket lättare att pussa på den då.
Månen en natt då jorden rörde sig konstigt
Morgonhälsning från solen
Lilla stallkatten Sötnos, mor till mina två katter, har en speciell plats i hjärtat.
Första Lill-Holga-rullen hänger på tork i badrummet. Det ska bli riktigt spännande att se vad hon har åstadkommit. Det är helt otroligt härligt att ha hela 36 rutor att klicka upp, istället för Holgans 12. Man blir kanske något slösaktig och okräsen och tycker att hundfekalier är ett förträffligt motiv, men det är ändå bättre än att hålla hårt om kameran och tänka att det kanske finns något intressantare runt hörnet (vilket det förmodligen gör…) och att man inte får slösa rutor. Det är, som jag brukar säga (i ärlighetens namn har jag nog sagt det två gånger), bättre att ångra en bild man tog än en bild man inte tog. Vet dock inte om det gäller i det här fallet.
Som ni ser är jag väldigt intim och bjuder in er i mitt hem – på min toalett. Ni kan nu nyfiket betrakta duschdraperiet och mina väldigt häftiga the body shop-klistermärken som jag av någon anledning placerat i duschen. Väldigt hippt och chabby chic (tror jag. Har läst ordet på en modern blogg någon gång men vet inte vad det betyder). Söta och snälla Johan har framkallat rullen åt mig. Till vänster ser ni hans första rulle med en ny (begagnad) Diana no. 151. Rullen har en väldigt snygg ljusläcka rakt igenom. Holga – Diana 1-0.
I dag har jag kurerat min förkylning med att sitta och sörpla te, snora ner pennor och teckna. Har även passat på att lyssna in mig på lite nya album som släppts på sista tiden. Måste säga att jag är otroligt besviken. Min forna tonårsälskling Alice Cooper har släppt en “uppföljare” till det fantastiska albumet Welcome to My Nightmare från 1975. Det nya heter Welcome 2 My Nightmare. ÅÅÅÅH vad du är TÖNTIG Alice Cooper! Och usch vilken dålig platta. Jag vill nästan gråta av skam. Samma sak gäller min gudinna Tori Amos nya skiva, Night of Hunters. Något spår är väl okej, men åh.. Jag är så otroligt besviken. Hon har blivit tant för hon tror att hon måste göra massa episka låtar för att hon ska vara kvinnlig och mystisk. SÅ synd, för hon är ju fantastisk på alla sätt och vis annars. Hennes elvaåriga dotter sjunger på skivan, och det hade väl varit lite gulligt om de gjort en duett (även om dottern kanske inte riktigt kan mäta sig sångmässigt med sin ömma moder (vilket man kanske inte kan förvänta sig av en elvaåring, men ändå)) men fyra jävla låtar är väl att ta i lite? My god! Skaffa er en annan gemensam hobby och förstör inte min skiva!
Nä, då är det bättre att lyssna på döda artister. Janis Joplin till exempel. Hennes blir man aldrig besviken på och man behöver heller inte våndas över någon 50-årskris som slutat i en technoinspirerad konceptskiva. Tack gud.
Att hon dog så ung är en tragedi, vilket man påminns om varje gång man lyssnar på henne. Men hon förblir också odödlig tack vare hennes storhet (som inte förstördes av en rapversion av We Shall Overcome).
En vecka kvar på jobbet, sen blir det semester, om man nu får kalla det så när man är student. Arbetslöshet är väl egentligen en bättre benämning. Men nåja, jag kommer inte ha några tider att passa så kalla det vad ni vill.
En liten Holga-bild får jag bjuda på.
Fjällräven på besök i London.
Det blir inget tecknat just nu. Det finns varken lust eller ork för det. Att orken inte finns är lite konstigt för jag gör verkligen ingenting på dagarna. Kanske är det därför..?
Vad gör man när man knappt skulle höja på ögonbrynen om en elak bandit kom och stal ens promarkers? Inspiration, komsi komsi!
London through my plastic Holga lens.
En London-rulle skannad.
Denna bild har jag döpt till “Hej, jag har varit i London”
Jag har försökt att skriva någonting vettigt länge nu, men jag misslyckas totalt så jag visar en Holga-bild istället. Jag väntar fortfarande på färgrullarna som är iväg på framkallningsäventyr, ni får nöja er med en Jönköpingsbild så länge.
Vet ni vad? Marabou har kommit med nya mjölkchokladskakor. My god! Måste ha!
I dag har jag faktiskt varit ganska duktig och pluggat en hel del. Bara för att jag varit så duktig ska jag få äta godis. Britta glad och snart hooked up.
Jag blir förundrad över svensk familjeunderhållning.
Nu sticker jag till utlandet några dagar. Jag planerar skoskav, bonnabränna och ölintag. Då jag är väldigt high-tech har jag tidsinställt några (två) inlägg (med Holga-bilder. Jag har inte ritat något sen Abraham hade fuffens för sig med Hagar) så att ni får något att titta på när jag är borta. Jag tvivlar på att det kommer att bli någon vidare skillnad från när jag är hemma, men nåja.
Johan tror att han ska kunna gå till London. Tss. Jag tar flyget. Försten dit.
Färgrullen kom i dag, så i kväll har jag roat mig med att skanna (efter att jag spelat lite Farm Frenzy så klart (förresten är Farm Frenzy mycket häftigare än Farmville. Tror jag.)). Här två godingar.
Undrar om svenska språkrådet skulle strypa mig för hur jag använder parenteser..?
Jag har ingen ny teckning att visa, så jag visar mys-Holgans verk istället.
Jag tror att linsen är lite smutsig, det har varit fläckar på samma ställe på alla bilder från den här rullen. Den stora frågan är nu om jag ska orka bry mig. Jag tror nog att jag struntar i det för att… ja… vem bryr sig? Åh, det är så härligt med Holga.
Och sist ett härligt exempel på en misslyckad dubbelexponering. Vad har vi lärt oss av detta Britta? Jo, kanske är det så att man inte ska ta en dubbelexponering på två superröriga motiv. Kan det vara så?
And now for something completley different
I går kväll satte jag tandkräm i halsen. Inte tandkrämsskum alltså, nej vi snackar snarare tandkrämsklump. Det är inte att rekommendera. Sambo suckade och sa att jag borde behärska det här med att borsta tänderna efter 23 år som aktiv borstare. Jag kan väl inte annat än att hålla med honom. Efter att ha hostat och harklat och tyckt synd om mig själv i flera, flera minuter somnade jag till slut till en orolig sömn fylld med drömmar om stora tandkrämstuber som pressade ner otäcka mängder tandkräm i halsen på mig á la deep throat. Hyggligt otäckt må jag säga. I morse var det lite smått traumatiskt att återvända till min nya fiende. Och snart mina vänner, snart ska jag ta mig an djävulskapet igen. Wish me luck.
Lite bilder från ena rullen.
Man kan nästan ana ett tema… Eller så är det helt enkelt en skildring av mitt liv.
Tredje rullen skannad. Som ni ser är inte bilderna kvadratiska. Jag har en liten ram man kan lägga in i kameran för att få annat format. Det var roligt att testa, men jag föredrar nog ändå det kvadratiska formatet. Fast möjligheten att variera är ju guld värd. Ganska guld i alla fall.
Ibland får jag storhetsvansinne av liten grad, som här då jag verkligen trodde att jag skulle kunna hålla kameran stilla i en sekund. Nåja, jag har så fin tröja på mig (fast det syns inte så ni får tro mitt ord) så bilden var värd att visas ändå.
Mannen bakom mig är min fantasivän som tydligen fastnar på Den Magiska Holgans bilder.
Bazinga.
Holga, holga, holga. Åh så jag älskar min röda, fina Holga. Snart ska jag testa färgfilm, det ska bli riktigt spännande.
Andra Holga-rullen hänger på tork i badrummet. Spännande! Till den här rullen använde vi en annan framkallare, så resultatet kommer att bli lite annorlunda (säger han som kan). Två timmar, och sedan ska de scannas. Jag publicerar nån bild sen.
Tanken är att jag ska lära mig att framkalla själv. Det är inte jättesvårt, det gäller bara att hålla koll på lite siffror, typ tid och mängd vätska (och eftersom att hålla koll på saker är lite av min specialitet kommer det att bli a piece of cake det här). Jag läste Foto A på gymnasiet, där vi fick både framkalla och förstora, så helt främmande är det inte för mig (lägg här även till allt oändligt prat om framkallare, fix, film och agitering min käraste svammlar om och som jag absolut låtsas lyssna på). Det är dock en ganska många år sedan jag gjorde det så minnet behöver verkligen fräschas upp (men eftersom ett fräscht minne är lite av min specialitet kommer det att bli a piece of cake det här). Tur att jag har en så snäll pojk som hjälper mig!
Vi firar förresten fem år i dag, jag och karln. Heja oss!
Jag frågade om vi ska satsa på fem år till. “Eventuellt” sa han. “Eventuellt”.
Nu är min första Holga-rulle scannad. Jag älskar den kraftiga vinjetteringen, hur inga linjer är raka, att skärpan inte finns någonstans och att det helt enkelt är så… operfekt. Precis så vill jag ha det. Precis så.
