God kväll alla.
I dag är jag fåordig. Det är jag för det mesta nu för tiden känns det som, men för tillfället har jag så otroligt mycket att göra på dagarna, och när jag äntligen sjunker ner i min (lila och fina) soffa på kvällen är det helt tomt i huvudet. Ibland får det helt enkelt bara vara så.
Tur att jag har en miljon bilder på Eiffeltornet att visa tills jag återfår min hjärna.
Fotot är taget med min Holga 135bc.
Drömmer mig bort till Paris.
Här kommer ett axplock av bilder från första färgrullen jag tog med min Holga 135bc. Jag är väldigt kär i den kameran, nästan lika kär som jag är i min Holga 120. Jag ska fota dem någon dag så får ni se hur fina de är.
Det enda som är lite tråkigt med 135:an är att den bara har fäste för axelrem på en sida. Med andra ord kan man inte ha den hängandes över axeln. Den är visserligen ganska liten och lätt så man kan utan problem knöka ner den i en väska om man så vill, men jag vill gärna ha den lättillgänligt. Dessutom är den så fin så alla borde få chans att se den. Jag testade att virka ett litet fodral som jag tänkte sätta en axelrem i, men.. Ja, vad ska man säga… Det blev väl kanske inte någon succé direkt. Det första som hände när jag hängde kameran över axeln var att den gled ur fodralet och dunsade ned i golvet. Inte så kul om det hade varit asfalt eller något annat megahårt underlag. Rena döden för en plastkamera.
Nåväl. Jag kan överleva att tvingas hålla i den. Det blir ju så mycket lättare att pussa på den då.
Lill-Holga ville gärna visa upp lite bilder.
Första Lill-Holga-rullen hänger på tork i badrummet. Det ska bli riktigt spännande att se vad hon har åstadkommit. Det är helt otroligt härligt att ha hela 36 rutor att klicka upp, istället för Holgans 12. Man blir kanske något slösaktig och okräsen och tycker att hundfekalier är ett förträffligt motiv, men det är ändå bättre än att hålla hårt om kameran och tänka att det kanske finns något intressantare runt hörnet (vilket det förmodligen gör…) och att man inte får slösa rutor. Det är, som jag brukar säga (i ärlighetens namn har jag nog sagt det två gånger), bättre att ångra en bild man tog än en bild man inte tog. Vet dock inte om det gäller i det här fallet.
Som ni ser är jag väldigt intim och bjuder in er i mitt hem – på min toalett. Ni kan nu nyfiket betrakta duschdraperiet och mina väldigt häftiga the body shop-klistermärken som jag av någon anledning placerat i duschen. Väldigt hippt och chabby chic (tror jag. Har läst ordet på en modern blogg någon gång men vet inte vad det betyder). Söta och snälla Johan har framkallat rullen åt mig. Till vänster ser ni hans första rulle med en ny (begagnad) Diana no. 151. Rullen har en väldigt snygg ljusläcka rakt igenom. Holga – Diana 1-0.
I dag har jag kurerat min förkylning med att sitta och sörpla te, snora ner pennor och teckna. Har även passat på att lyssna in mig på lite nya album som släppts på sista tiden. Måste säga att jag är otroligt besviken. Min forna tonårsälskling Alice Cooper har släppt en “uppföljare” till det fantastiska albumet Welcome to My Nightmare från 1975. Det nya heter Welcome 2 My Nightmare. ÅÅÅÅH vad du är TÖNTIG Alice Cooper! Och usch vilken dålig platta. Jag vill nästan gråta av skam. Samma sak gäller min gudinna Tori Amos nya skiva, Night of Hunters. Något spår är väl okej, men åh.. Jag är så otroligt besviken. Hon har blivit tant för hon tror att hon måste göra massa episka låtar för att hon ska vara kvinnlig och mystisk. SÅ synd, för hon är ju fantastisk på alla sätt och vis annars. Hennes elvaåriga dotter sjunger på skivan, och det hade väl varit lite gulligt om de gjort en duett (även om dottern kanske inte riktigt kan mäta sig sångmässigt med sin ömma moder (vilket man kanske inte kan förvänta sig av en elvaåring, men ändå)) men fyra jävla låtar är väl att ta i lite? My god! Skaffa er en annan gemensam hobby och förstör inte min skiva!
Nä, då är det bättre att lyssna på döda artister. Janis Joplin till exempel. Hennes blir man aldrig besviken på och man behöver heller inte våndas över någon 50-årskris som slutat i en technoinspirerad konceptskiva. Tack gud.
Att hon dog så ung är en tragedi, vilket man påminns om varje gång man lyssnar på henne. Men hon förblir också odödlig tack vare hennes storhet (som inte förstördes av en rapversion av We Shall Overcome).
