Första Lill-Holga-rullen hänger på tork i badrummet. Det ska bli riktigt spännande att se vad hon har åstadkommit. Det är helt otroligt härligt att ha hela 36 rutor att klicka upp, istället för Holgans 12. Man blir kanske något slösaktig och okräsen och tycker att hundfekalier är ett förträffligt motiv, men det är ändå bättre än att hålla hårt om kameran och tänka att det kanske finns något intressantare runt hörnet (vilket det förmodligen gör…) och att man inte får slösa rutor. Det är, som jag brukar säga (i ärlighetens namn har jag nog sagt det två gånger), bättre att ångra en bild man tog än en bild man inte tog. Vet dock inte om det gäller i det här fallet.
Som ni ser är jag väldigt intim och bjuder in er i mitt hem – på min toalett. Ni kan nu nyfiket betrakta duschdraperiet och mina väldigt häftiga the body shop-klistermärken som jag av någon anledning placerat i duschen. Väldigt hippt och chabby chic (tror jag. Har läst ordet på en modern blogg någon gång men vet inte vad det betyder). Söta och snälla Johan har framkallat rullen åt mig. Till vänster ser ni hans första rulle med en ny (begagnad) Diana no. 151. Rullen har en väldigt snygg ljusläcka rakt igenom. Holga – Diana 1-0.
I dag har jag kurerat min förkylning med att sitta och sörpla te, snora ner pennor och teckna. Har även passat på att lyssna in mig på lite nya album som släppts på sista tiden. Måste säga att jag är otroligt besviken. Min forna tonårsälskling Alice Cooper har släppt en “uppföljare” till det fantastiska albumet Welcome to My Nightmare från 1975. Det nya heter Welcome 2 My Nightmare. ÅÅÅÅH vad du är TÖNTIG Alice Cooper! Och usch vilken dålig platta. Jag vill nästan gråta av skam. Samma sak gäller min gudinna Tori Amos nya skiva, Night of Hunters. Något spår är väl okej, men åh.. Jag är så otroligt besviken. Hon har blivit tant för hon tror att hon måste göra massa episka låtar för att hon ska vara kvinnlig och mystisk. SÅ synd, för hon är ju fantastisk på alla sätt och vis annars. Hennes elvaåriga dotter sjunger på skivan, och det hade väl varit lite gulligt om de gjort en duett (även om dottern kanske inte riktigt kan mäta sig sångmässigt med sin ömma moder (vilket man kanske inte kan förvänta sig av en elvaåring, men ändå)) men fyra jävla låtar är väl att ta i lite? My god! Skaffa er en annan gemensam hobby och förstör inte min skiva!
Nä, då är det bättre att lyssna på döda artister. Janis Joplin till exempel. Hennes blir man aldrig besviken på och man behöver heller inte våndas över någon 50-årskris som slutat i en technoinspirerad konceptskiva. Tack gud.
Att hon dog så ung är en tragedi, vilket man påminns om varje gång man lyssnar på henne. Men hon förblir också odödlig tack vare hennes storhet (som inte förstördes av en rapversion av We Shall Overcome).
